Direktlänk till inlägg 19 februari 2012
Niklaus - Kan du snabba på lite, Laurel? Bara för att du har en ledig dag idag så har inte alla det!
Laurel - Om du har så bråttom kan du allt ta och laga din egna mat!
Det där är Niklaus, min pappa, och Laurel, min mamma. Sådär håller dem jämt på, tjafsar fram och tillbaka. När dem inte jobbar förstås, vilket dem gör i stort sätt hela tiden. Jag har nästan alltid fått klara mig på egen hand. Det gör mig inte så mycket nu, men när jag var liten så undrade jag varför mina föräldrar aldrig följde med mig till parken eller lekte med mig som de andra föräldrarna.
Pappa muttrade något ohörbart till svar och reste sig upp. Det märktes att han var både hungrig och trött, så jag försökte att undvika att inleda ett samtal med honom.
Niklaus - ... Och du, Alice, eländig som du är. 21 år är du, och du har fortfarande inte flyttat hemifrån, skaffat något körkort eller jobb. När jag var i din ålder hade jag minsann en egen lyxvilla och minst 400 simdaler i lön i timmen!
Då var vi där igen, det eviga tjatandet. Jag suckade ljudligt.
Alice - Alla är inte som du, okej? Förresten så håller jag på att utbilda mig. Vad mer kräver du av mig egentligen?
Pappa hade alltid pressat mig något enormt. Trots att jag fick höga betyg och kom in på ett bra universitet så verkar han inte vara nöjd.
Niklaus - Nu räcker det! Om en vecka vill jag att du är ute ur det här huset, är det förstått? Jag vill att du lär dig att klara dig själv på egen hand.
Alice - M-m-me-e-en va? Pappa? Så kan du väl ändå inte göra? Mamma!?
Laurel - Din far har rätt. Seså, har inte du pluggning att göra?
Jag hatar er jag hatar er jag hatar er! Irriterat, förtvivlat och allt däremellan sprang jag ut från huset. Hur skulle jag ha råd med mat? Var skulle jag bo? Tankarna sköljde genom mig. Jag är inte redo än.
Ashley. Hon var den enda som kunde förstå. Jag torkade tårarna som börjat rinna nerför mina kinder och samlade mig lite. Men jag kunde inte ringa henne än, Alec skulle komma över om bara några minuter.
Han är här. Jag tog ett djupt andetag och piffade till mig en smula, innan jag gick mot honom.
Alec - Hej älskling!
Han gav mig en kram. Jag hade alltid känt mig så trygg där, i hans famn. Men nu kändes det annorlunda, på något vis. Han var inte lika varm, han var inte lika trygg.
Alice - Kan vi prata?
Han svarade inte, utan gav mig istället en desperat kyss.
Alec - Vi går in på ditt rum, okej?
Jag nickade lite osäkert och vi la oss på sängen, sida vid sida.
Alice - Jo, alltså. Pappa vill att jag flyttar ut men jag har ingenstans att bo. Är det okej om jag...
Han avbröt mig.
Alec - Du är så jävla vacker, Ali. Jag gillar dig så mycket... Du anar inte.
Jag blev lite sårad över att han inte brydde sig om det jag hade att säga. Jag ville verkligen bara prata med någon nu.
Han kysste mig igen, lika desperat den här gången. Det började att bli lite obekvämt... Han betedde sig konstigt och, nästan, skrämmande.
Alice - Alltså, Alec. Jag klarar inte av det här just nu. Kan vi inte bara prata?
Han ignorerade mig blankt, och kyssarna blev allt mer intensiva. Vad som hände därefter har jag mest förträngt. Det enda jag minns är den hemska känslan full av ånger när jag vaknade upp mitt i natten med Alec vid min sida.
Vad har jag gjort?
----------------
Fortsättning följer.
Jag är ledsen för mitt oaktiva bloggande, det märks att jag får färre och färre besökare med tiden. Så snart jag samlat lite kraft tänkte jag börja blogga på riktigt, men tills dess får ni nog nöja er med detta. Har inte heller haft tid att engagera ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 | 19 | |||
20 |
21 | 22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
|||
27 | 28 |
29 |
|||||||
|