Jag var uppriktigt helt utsvulten. Det hade gått nästan ett dygn sedan jag åt senast, så jag gick till köket och bredde en macka. Varför är jag inte glad?  Jag hade förlorat min oskuld, men det var med någon jag verkligen älskade. Eller? Älskade jag verkligen Alec? Han hade varit så annorlunda idag. Sluta, Alice. Du älskar honom., var vad jag försökte att intala mig. Men det fastnade inte riktigt. Åh, jag vill bara prata med Ashley nu. Få henne att skärpa till mig så att jag slutar att tänka alla dessa tankar!  Jag hade ju äntligen gjort det. Jag var inte den där lilla oskuldsfulla lilla Alice längre, jag var verkligen vuxen, som de allra flesta blev för flera år sedan.

 
Jag knappade tvekandes in hennes nummer. Det var ju trots allt mitt i natten... Men hon var min vän, min bästa vän. Hon borde förstå.

En signal... Två signaler... Tre... Fyra...

Ashley - Hallå?

Det hördes att hon var nyvaken, och jag fick lite dåligt samvete. Men nu var det försent ändå.

Alice - Hej, det är jag. Ledsen att jag ringer så sent, men jag behöver verkligen prata... Om Alec.

Ashley - *Hjäsp* Visst. Prata på du.

Alice - Han sov över inatt. Alltså verkligen sov över.

Ashley - Du menar...?

Alice - Ja...

Ashley - Jag som trodde... Äh, glöm det. Grattis, antar jag.

Hon verkade inte reagera som jag trodde hon skulle. Hon lät nästan besviken.

Alice - Vad är det?

Ashley - Ingenting! Jag är glad för din skull. Om ni älskar varann så... Jag antar att det var på tiden.

Alice - Det är det som är problemet, jag vet inte om jag verkligen älskar honom.

Ashley - Åh. Men du, vi kan väl prata mer imorgon? Jag måste verkligen sova nu.

Pip, pip, pip

Själv hade jag ingen lust att lägga mig och sova bredvid Alec, så istället satte jag på mig min mönstrade, rosa morgonrock och knäppte på en film som tidsfördriv.

FÖLJANDE DAG...

 Jag hade lyckats somna ändå eftersom att jag vaknade vid sju på morgonen.

Jag hjäspade stort och gick mot badrummet. Det var tidigt, men jag ville upp. Jag hade ändå alltid varit ganska morgonpigg.

Jag sminkade mig, fixade håret och bytte om.

Därefter borstade jag tänderna, var inte särskilt sugen på frukost.

Klockan var runt nio då jag blev klar och tänkte gå ut, men kände mig plötsligt väldigt illamående. Knappt medvetet slängde jag mig ner på golvet och började att kräkas. Usch!  Jag hatade att spy, det var bland det värsta jag visste. Nu var jag dessutom tvungen att borsta tänderna ännu en gång.

 
När jag väl kom ut från badrummet upptäckte jag att Alec var borta. Han hade förmodligen smygit ut för att inte bli upptäckt av mina föräldrar. De var tillräckligt sura över att ha mig här i huset.

Jag funderade på att gå till Ashley, men det kanske var lite för tidigt. Alla var inte så morgonpigga som jag... Jag kanske borde ringa först...,  tänkte jag. Men jag ville inte prata med henne över telefon. Jag ville krama om henne och prata på riktigt. Det var så längesen vi gjorde det. Antar att jag får vänta. 

Istället tog jag taxin till byns sylta. Ett glas vin skulle passa bra nu... Och kanske en hel del öl.

Jag gillade vår by, den var liten och hemtrevlig. Klart att den hade sina nackdelar, men också massor av fördelar. Som den här syltan, till exempel.

Men precis när jag skulle ta ett steg in så såg jag Alec - Och Ashley, mitt upp i ett intimt hångel. Min bästa vän, och min pojkvän. Det gick inte att smälta. Jag bara stod där helt förbryllat och tittade. Det enda bra i mitt liv... Är förstört. Herregud!

Fortsättning följer...

Niklaus - Kan du snabba på lite, Laurel? Bara för att du har en ledig dag idag så har inte alla det!

Laurel - Om du har så bråttom kan du allt ta och laga din egna mat!

Det där är Niklaus, min pappa, och Laurel, min mamma. Sådär håller dem jämt på, tjafsar fram och tillbaka. När dem inte jobbar förstås, vilket dem gör i stort sätt hela tiden. Jag har nästan alltid fått klara mig på egen hand. Det gör mig inte så mycket nu, men när jag var liten så undrade jag varför mina föräldrar aldrig följde med mig till parken eller lekte med mig som de andra föräldrarna.

Pappa muttrade något ohörbart till svar och reste sig upp. Det märktes att han var både hungrig och trött, så jag försökte att undvika att inleda ett samtal med honom.

Niklaus - ... Och du, Alice, eländig som du är. 21 år är du, och du har fortfarande inte flyttat hemifrån, skaffat något körkort eller jobb. När jag var i din ålder hade jag minsann en egen lyxvilla och minst 400 simdaler i lön i timmen!

Då var vi där igen, det eviga tjatandet. Jag suckade ljudligt.

Alice - Alla är inte som du, okej? Förresten så håller jag på att utbilda mig. Vad mer kräver du av mig egentligen?

 Pappa hade alltid pressat mig något enormt. Trots att jag fick höga betyg och kom in på ett bra universitet så verkar han inte vara nöjd.

Niklaus - Nu räcker det! Om en vecka vill jag att du är ute ur det här huset, är det förstått? Jag vill att du lär dig att klara dig själv på egen hand.

Alice - M-m-me-e-en va? Pappa? Så kan du väl ändå inte göra? Mamma!?

Laurel - Din far har rätt. Seså, har inte du pluggning att göra?

Jag hatar er jag hatar er jag hatar er! Irriterat, förtvivlat och allt däremellan sprang jag ut från huset. Hur skulle jag ha råd med mat? Var skulle jag bo? Tankarna sköljde genom mig. Jag är inte redo än.

Ashley. Hon var den enda som kunde förstå. Jag torkade tårarna som börjat rinna nerför mina kinder och samlade mig lite. Men jag kunde inte ringa henne än, Alec skulle komma över om bara några minuter.

Han är här. Jag tog ett djupt andetag och piffade till mig en smula, innan jag gick mot honom.

Alec - Hej älskling!

Han gav mig en kram. Jag hade alltid känt mig så trygg där, i hans famn. Men nu kändes det annorlunda, på något vis. Han var inte lika varm, han var inte lika trygg.

Alice - Kan vi prata?

Han svarade inte, utan gav mig istället en desperat kyss.

Alec - Vi går in på ditt rum, okej?

Jag nickade lite osäkert och vi la oss på sängen, sida vid sida.

Alice - Jo, alltså. Pappa vill att jag flyttar ut men jag har ingenstans att bo. Är det okej om jag...

Han avbröt mig.

Alec - Du är så jävla vacker, Ali. Jag gillar dig så mycket... Du anar inte.

Jag blev lite sårad över att han inte brydde sig om det jag hade att säga. Jag ville verkligen bara prata med någon nu.

Han kysste mig igen, lika desperat den här gången. Det började att bli lite obekvämt... Han betedde sig konstigt och, nästan, skrämmande.

Alice - Alltså, Alec. Jag klarar inte av det här just nu. Kan vi inte bara prata?

Han ignorerade mig blankt, och kyssarna blev allt mer intensiva. Vad som hände därefter har jag mest förträngt. Det enda jag minns är den hemska känslan full av ånger när jag vaknade upp mitt i natten med Alec vid min sida.

 Vad har jag gjort?

----------------

Fortsättning följer.